New York marathon är inte känt som något riktigt fartlopp, alltför många jobbiga bropassager hindrar detta, men som folkfest har loppet blivit modell för arrangemang världen över. Vid årets lopp så mänstrade Hälle upp sina två främsta maratonlöpare genom historien, Martin Kjäll Ohlsson samt Erik Öhlund. Martin, som i år tog brons på SM, gick ut tuffast – vilket inte brukar vara hans melodi. Halva distansen på 1,11 men sedan hände något som tvingade honom att slå av på farten och bara jogga i mål. Erik däremot öppnade på knappt 1,14 och höll sedan hyfsat ihop loppet ända in i mål och blev 47:a och bästa svensk i detta världslopp.
I från sydligare latituder, närmare bestämt Florida, så inrapporterar Mikael Eriksson två andraplatser på halvmaror.Båda i trakterna av Tampa. Det första var ett ordinärt lopp där han noterade 1,17 i svensk högsommarvärme. Den andra tävlingen var ett X-trail lopp över samma distans. Micke själv berättar
” Den andra tävlingen, Tampa X-Country Half Marathon, var ett mycket annorlunda halvmaratonlopp och i särklass det tuffaste jag någonsin har genomfört. Vad jag i förväg hade missat var att detta var en halvmara i Floridas djungel. Jag visste att det var ett X-country lopp, men jag såg framför mig en halvmara på ett liknande underlag som i Skatås eller nåt, men ack så fel jag hade. Så i nästan 35 graders fuktig hetta skulle jag, på till största delen obanad terräng, ta mig igenom 21,1 km på en mycket kuperad bana. Man sprang genom högt gräs, uppför branta kullar, genom tät djungel och med mycket rötter och stenar i underlaget. Dessutom så var jag livrädd för att springa på ormar eller andra otäcka kryp, men klarade mig från det som tur var. Hur som helst, jag lyckades följa en amerikan i ungefär en mil, men efter det fick jag tyvärr ge mig. Med mycket trötta ben och en nästan helt uttorkad kropp segade jag mig i mål på en andra plats av totalt 128 manliga löpare. Sluttiden blev 1,30 vilket jag faktiskt är ganska så nöjd med, hur konstigt det än kan låta. Men med tanke på loppets utformning, framförallt den obanade terängdelen och partiet med det höga gräset, i kombination med den tunga värmen, så får tiden ändå ses som fullt godkänd. Denna tävling går inte att jämföra med någon annan halvmara jag har genomfört.” Så långt Micke Eriksson i Everglades.