Vår EM bronsmedaljör i våras, Annika Nilrud, har under sommaren förberett sig för världens kanske tuffaste och mest beryktade ultralopp – Spartatlon. 25 mil mellan Aten och Sparta. Värme, nattkyla, branta bergspass, vätskebrist och hallucinationer. Många är kallade, få brukar ta sig i mål. Men Annika med okuvlig vilja tog sig i mål på 9:e plats i damklassen med tiden 33.49,56.  Mer än halva startfältet bröt eller togs av banan, vilket är fullt normalt. Annika är andra svenska genom tiderna att fullfölja loppet. Som vanligt så låter vi Annika själv berätta;

” Loppet har en ovanlig kombination av svårigheter som ska övervinnas – 75 ganska tajta mellantider som ska klaras, dryga 30 grader på dagen, kyla och regn på natten, nästan 25 mils asfaltslöpning men även rejäl kupering och berg. Det är denna kombination som gör loppet så svårt att klara och är anledningen till att Spartathlon brukar kallas för ett av världens tuffaste ultralopp. Starten gick vid Akropolis i gryningen, stämningen var laddad men jag startade väldigt lugnt eftersom jag visste vad som komma skulle. Redan efter ett par timmar började solen steka, men tack vare ständig nerkylning med vatten och is besvärades jag inte av de dryga trettio graderna. När jag passerat korinthkanalen efter ca 8 mil kändes det som att loppet äntligen börjat på riktigt – äntligen dags att lämna de hårt trafikerade vägarna för att springa mellan små mysiga byar och vindlande berg. När jag äntligen, efter ca 16 mils löpning, tagit mig uppför de slingriga serpentinvägarna såg jag fram emot Sangaspasset. Jag hade länge försökt föreställa mig hur det skulle kännas att ta sig från havsnivå och upp över passet på 1200 meters höjd – nu skulle det äntligen bli avklarat. Getstigen som ringlade sig upp mot toppen var markerad med små gröna lysstavar och bra läskig – det stupade brant vid sidan av den smala stigen, men själva stigningen tog bara en halvtimme och var lättare än jag trott. Nervägen var däremot rejält obekväm, det var bredare men en massa rullgrus och den branta lutningen fick mjölksyran att spruta trots att jag försökte vara försiktig.  Väl nere kvickade benen snabbt till igen och det blev ett antal mils härlig löpning innan regnet kom, men nu blev det tyngre. Avrinningen på vägarna var usel och jag sprang i decimeterdjupt vatten. Från fälten på sidan av vägen låg en tung stank av rutten kål som gjorde mig illamående. De lösdrivande hundarna längs vägen var mer närgångna och en gjorde ett par ilskna utfall obehagligt nära mitt ben. Efteråt fick jag höra att två löpare blivit illa bitna under loppet, tur jag inte visste det då. Jag blev nerkyld i regnet och fick en väldigt besvärlig sista marathon med många stopp längs vägen innan jag äntligen närmade mig målet.  Att anlända Sparta var fullkomligt fantastiskt. Staden kokade och uppslutningen kring loppet var enorm. Skyltningen tog slut med några kilometer kvar – därifrån eskorterades jag till paradgatan av barn som cyklade med och visade vägen. Och äntligen – där stod statyn av Kung Leonidas och väntade. Jag fick ett kärl med vatten från floden Evrotas, en olivkrans och en plakett av kvinnor i traditionella dräkter. Därefter fördes jag varsamt en bit bort och placeras på en stol. Fötterna tvättades, blåsorna tömdes med sprutor(!) och jag förseddes med tofflor innan jag transporterades till hotellet. Resultatet då? Ja jag vet inte riktigt?  Men bara ett tjugotal svenskar har lyckats genom tiderna och jag är andra dam, så jag är verkligen glad och stolt över att faktiskt ha lyckats.”